Louise Anthonsson

Krokodilen och apo - detta är till er!

Jag åkte till Oslo utan några förväntningar och utan någon kännedom om staden. Fick ett samtal av Camilla om att hon skulle börja jobba på ett apotekslager och kunde ta med en kompis dit, jag alltså. Var i stort behov av pengar eftersom jag hade insett jag inte hann spara pengar genom att fortsätta jobba inom hemtjänsten, för där kom jag ingenstans i mitt sparande. Tackade ja i desperat behov av att kunna komma till Australien och inte snåla för att pengarna inte räcker till. Utan någon tanke tackade jag ja en månad innan avresa och fortsatte min vardag utan att tänka så mycket på beslutet. När jag väl kom ner till Oslo kände jag verkligen av omställningen och vi mötes av ett äckligt och ostädat kollektiv där jag inte alls kände mig hemma. Gick ut och gick en lång runda i parken vid oss, minns det så väl, och ville bara hem. Ville att tiden skulle gå, att tre månader skulle vara över och att jag skulle komma hem. Fast det bara hade gått en vecka så grät jag. Mest över den totala förändringen, saknaden av min familj, mina vänner och Ehsan.

Tiden gick sakta september månad. Det blev dispyter mellan mig, Camilla och Louise och jag ville bort. 14 timmar om dagen på apo gav mig ingen ro. Som tur var hade jag och Elisabeth sjukt kul på våra långa övertids timmar, men tröttheten kom alltid till mig och jag hann aldrig få någon direkt sömn. Helgernas fester var det som gav mig energi eftersom jag bodde tillsammans med underbara människor i kollektivet - krokodilen! Äntligen kom den 1 oktober och jag kunde åka hem och njuta av att komma till lilla Ystad, som jag aldrig riktigt har gillat att komma till innan då jag förr åkte tåg från Ehsan in till Ystad, ville jag bara tillbaka. Men denna gången kändes det skönt, det var tryggt. När jag kom tillbaka till Oslo igen fick jag åter ny energi och jag började jobba som aldrig förr. Oktober var mest jobb, även två helger under denna månaden. Bråken med Louise ökade och ju mer jag träffade henne ju mer hatade jag henne. Klarade till slut inte av att vara i samma rum som henne och varje gång hon öppnade munnen ville jag bara hålla för öronen. Har aldrig tidigare träffat en så jobbig och egoistisk människa. Fast jag inte ville tog hon energi från mig.

Men inte länge till, för Janni och Matilda kom in i mitt liv <3 Eftersom dom inte heller gillade Louise bytade jag och hon rum så jag bodde med Janni och Matilda och hon med Camilla. Detta blev perfekt! Det var nu jag verkligen började ha kul i Oslo. Hade hela tiden jobbat med underbara människor som jag snabbt lärde känna men hann aldrig riktigt träffa dom där hemma eller på jobbet eftersom jag jobbade så mycket övertid, och i november slutade jag jobba över. Och det var då jag verkligen hann göra saker och det var lätt den roligaste månaden. Jag visste också att det skulle vara liten tid kvar i Oslo, så tiden gick väldigt snabbt. Sam kom ner och hälsade på mig sista helgen. Och den blev så lyckad! Hela kollektivet festade tillsammans och vi drog sedan ut och mötte några från mitt jobb, och dansade hela natten! Det som har gett mig mest i Oslo är mina efterenheter som gett mig enorm styrka. Att jag vågade detta, att jag tog mig upp fast jag kände mig vilsen och att jag lärde mig älska situationen som jag först hatade. Att jag nästan kom över mitt ex, som jag inte mer kommer träffa. Att jag börjar tänka på mig själv, älska mig själv. Men det bästa av allt är mina vänner som jag fått i Oslo, alla i kollektivet och på mitt jobb. Ni är guld värda för mig och har gett mig så mycket lycka som jag alltid kommer bära med mig. Visste aldrig att två okända personer, som båda är från Ystad, skulle bli mina bästa vänner. Att man kan utveckla relationer så mycket och passa så bra ihop och ha så kul ihop!

Sista dagen i Oslo var underbar och tårarna bara rann. Visst, det var både på grund av sorg och glädje. På ett sätt kändes det skönt att veta att tiden var över i Oslo, att man hade klarat av det och tjänat ihop pengarna. Att man fått så många bra vänner, att man skulle hem och krama alla. Samtidigt var det hemskt att lämna mina vänner i Oslo och jag grät hela buss resan hem. Massa av mina vänner från jobbet samlades på en pub tillsammans med Janni och Matilda och tog avsked av mig. Bara att alla var där för min skull gjorde mig så glad! Och jag kommer aldrig glömma er! Johanna och Petra hade köpt en bok till mig som alla skrev i och gjorde fina små hälsningar! SÅ FINT! Kommer alltid bära med mig den.

Efter många erfarenheter rikare bär det snart av mot andra äventyr. Nästa onsdag, om åtta dagar, åker jag med Simon till Australien.. och sedan vidare till Asien. Vilket jag ser sjukt fram emot! Är hemma igen till sommaren, som det ser ut nu(man vet aldrig vad som händer) och detta innebär att jag inte vistas i kyla i mer än ett halv år! Vilket är helt fucking underbart! Jag har kämpat för denna resan, och nu ska jag bara njuta. Leva mitt liv och göra det jag vill - träffa nytt folk och växa som människa.

PEACE

Jag älskar er alla.




Foton på mina äventyr kommer alltid finnas kvar,och minnena i mitt huvud finns alltid i hjärtat. Tänker på er!

SEE YOU SOON!